|
|
Rapport från Glasgow 4-6 oktober 2007 EFTA- (European Family Therapy Association) kongress 2007.
Jag landade tillsammans med ett gäng arbetskamrater från FamiljeTerapeuterna Korsvägen en klar höstdag på Prestwicks flygplats utanför Glasgow, där också Elvis ”the King” landade för att tanka 1960 på väg till sina militära plikter i Frankfurt. Ryktet hade gått och en stor massa fans fanns på plats för få en skymt av vår tids största rockkung. Vi befann oss alltså på kunglig mark… Efter en flygbusstur till Glasgow och vårt hotell käkade vi lunch och vidare till kongresscentret.
För att få en rimlig volym på rapporten har jag av de 18 presentationer jag besökte valt att endast berätta om de workshops och seminarier som berörde mig mest.
Jag frågar mig hur det påverkar den terapeutiska processen, i t ex hanterandet av låsta konflikter i familjerelationer, om man avslutar sessionen med en meditativ mindfulnessövning, vilkens avsikt är att reducera stress.
En ”tekniker” som talade om mindfulness på ett torrt sätt och beskrev hur hjärnaktiviteter kan mätas vid användandet av denna meditationsteknik men lyfte efter en kvart och blev mer personlig. Så bjöd han in oss till en övning och det blev genast mer engagerande. Vi fick i likhet med Olgas instruktioner inta en bekväm och så komfortabel sittställning som möjligt och Vincente började ledsaga oss till mindfulness. Det lyckades han bra med, så bra att jag somnade och drömde att jag hackade i mig något med munnen… Efter han ”väckt” oss tillbaka till därifrån vi kom delade vi våra upplevelser med varandra. En man undrade om skillnaden från klassisk hypnos, där Vincente menade att hypnos utgår ifrån ett riktat uppdrag medan mindfulness är det tillstånd man väljer utifrån signaler man uppfattar från sig själv… Nåväl, jag kände mig väldigt pigg efteråt… och tänkte att mindfulness är att vara delaktig / närvarande i mitt sammanhang, på medveten, submedveten och omedveten nivå samtidigt – body and mind. Med tanke på workshoppens rubrik tror jag de flesta psykoterapeuter är överens om att effektiv psykoterapi alltid kräver mindfulness… vi behöver ha kontakt med vad skeenden i terapisessionen gör med oss och våra sinnen. Nygammalt? Vad gör jag när jag med kognitiv hjälp närmat mig mina undanstoppade affekter i terapisessionen? Mindfulness är ju en stressreducerande metod och det kan vara rätt rejält stressande att vara i en psykoterapeutisk process som kräver sinnes- och känslonärvaro för att vara konstruktiv.
Han visar oss hur han arbetar och svarar samtidigt på båda nivåerna i en dubbelbindning. Han berättar och ger oss exempel från fallbeskrivningar, på verbala interventioner och paradoxala uppgifter ”givna från paradoxens hjärta”. Jag associerade omgående till Jay Hayley, Watzlavick och ingenjörsterapeuterna som är skickliga på att konstruera interventioner som inkluderar paradoxer och motparadoxer på samma gång. Det är som att bli underhållen av en illusionist och jag blir imponerad och fattar inte hur de egentligen får till det, för det vet vi ju att de får… jag tänker på dem som verkligen arbetar seriöst strategiskt, inte bara showar utan har förmågan och behärskar metoden, tekniken och samtidigt är närvarande i mötet med sin familj, par eller klient. Mony är dessutom en underhållande ståuppare som trivs i sin vandrande position på scenen.
Per talar om hur terapeuters personlig/privata bakgrund, kultur och nuvarande liv influerar och påverkar / influeras och påverkas av den professionella utövningen. Vi blir i publiken lite aktiverade med att tänka på hur våra egna privata upplevelser har influerat terapisessionen och omvänt, sedan tala med vår granne om detta. Per verkade lite trött och hade svårt att engagera mig, men visst är det ett intressant och viktigt område som vi alltid lever med och som beskrivs med olika terminologier.
Anne Öfsti uttryckte desto mer liv med: Discourses of love played out in couple therapy ’some call it love’ Anne pratar om att parterapi utmanar oss terapeuter och våra egna föreställningar om parrelationer, kärlek, intimitet och sexualitet och hur det inkluderar eller exkluderar oss i det terapeutiska systemet. Filmen om Rosa Luxemburg och hennes passion för sin politiska kamp hade på något sätt varit mycket viktig för Annes professionella utveckling men jag kan tyvärr inte komma ihåg på hur… jag inser att jag måste se filmen.
Anne engagera mig, inte bara för att ämnet ligger nära familjerådgivningsdomänen (där jag har mitt halva förvärv), utan med den inlevelse hon förmedlar sina tankar och lyfter fram, sätter ord på och bekräftar det som alltid lever och påverkar bland annat oss terapeuter.
Ett herrans liv, många jag kännner och kände igen var där förstås: Familjevårdstiftelsen, J Burnham, egna arbetskamrater, Jim Wilson, Familjemottagningen, Mony, en liten grupp unga fransmän som blev hyschade på av en äldre dam och många norrmän etc. Det kändes som jag kom in i ett rum där alla kände alla och hade jävligt roligt… Glenda pratade väldigt fort, blev avbruten utan reservation, bröt tillbaka och andra la sig i… Jag var där bara sista kvarten och hade säkert förstått mer om jag varit med från början…
Kraftfull dynamisk kvinna från Israel som talar om att vara nyfiken och våga titta in i nya och gömda domäner i terapisituationen. Våga arbeta i de domänerna även om man inte vet om det kommer att fungera. Om att vara lyhörd för vidare spektrum av idéer som ens ”body-mind” erbjuder. Inte i första hand söka idéer via teorier man tagit till sig under sin utbildning utan snarare genom kontakt med gömda domäner i en vidare medvetenhet, genom ”mind focusing” och synkronisering av ”body-mind-spirit”, sinnen och upplevelser. Noga talar också om det unika i familjeterapi som behöver en terapeut som kan vara i kontakt med och på samma våglängd som flera personer i olika åldrar, samtidigt arbeta på olika intellektuella och erfarenhetsnivåer. Hon talar om att vi i denna process når många ”cross points” där vi börjar känna av något som kan inverka på det förflutna vi har med oss in i terapin och ändra dess riktning. Det är då vi bäst kan utnyttja dessa gömda domäner. Det krävs ett aktivt beslut att våga arbeta med alla våra sinnen när vi inte vet på förhand om det kommer att fungera. Noga visar så en video från en familjeterapisession bestående av mamma, pappa och deras 14-årige son samt en familjeterapeut i träning. Noga sitter själv tillsammans med andra studenter bakom spegeln. Familjen kommer på rekommendation från sonens skola efter några besvärliga år för sonen i skolan, bråk och konflikter. Upprinnelsen till detta möte var att sonen blivit trackad av en elev under en längre tid och pappan sagt till sin son att ge igen med samma mynt. Sonen gav så igen och knuffade till sin kamrat som föll så illa att han bröt några ben i varje hand.
Vi kommer in i videon när Noga bestämt sig för att lämna sin plats bakom spegeln och gå in till terapirummet. Skälet till det var att pappan strax innan sagt till sin son under terapisamtalet: ”Du är inte min son, du är inte den son jag ville ha”! När Noga hörde det bakom spegeln upplevde hon en mycket stark smärta i magen, på två ställen. Det var som två knivhugg, ”inte bara ett utan två”! Hon tänkte då att detta är så viktigt att vi måste arbeta utifrån den känslan. Noga kunde inte förstå varför detta hände henne men var övertygad om att hon måste agera. När hon väl kom in i terapirummet bad hon sonen sätta sig mitt emot sin pappa med en inte uttalad tanke på ett rollspel. När han satte sig visste hon med ens att det inte stämde, så hon bad pojken sätta sig vid sin mamma och kallade in en man från teamet bakom spegeln som hon tänkte skulle spela pappans far. Den manlige studenten kommer in, Noga känner att det inte alls stämmer, så hon ber de andra två männen bakom spegeln komma in så får pappan välja själv bland de tre som skall spela hans pappa. Noga berättar sin idé för pappan som väljer en av männen. De andra männen lämnar rummet och Noga börjar ge instruktioner till mannen som skall spela pappans far. Hon ber mannen säga stillsamt tre gånger till pappan ”du är inte min son, du är inte den son jag ville ha”. Hon sätter sig själv bredvid pappan och byter alltså plats med terapeutstudenten som sätter sig bredvid sonen som i sin tur sitter bredvid mamman snett bakom rollspelsfarfar. ”Farfar” börjar stillsamt säga till pappan ” du är inte…” Så är familjepsykodramat igång och pappans undanträngda upplevelser av att inte duga åt sin far blir väckta. Noga hjälper honom att stanna kvar i den sorg och kränkning han tycks uppleva. Det är första gången sonen har sett honom gråta och blir förstås mycket berörd och vet inte riktigt var han skall ta vägen men stannar vid sin mors sida. Så småningom kan Noga leda honom att sitta bredvid sin pappa och lägga sin hand på pappas axel. Senare när pappan uttrycker mycket förtvivlan lägger pojken själv sin arm tröstande om sin pappa.
Vi hoppar fram i sessionen och ser pappan och sonen sittande mitt emot varandra och tala, mest pappan (forserat, men med hjälp uttrycka vad han känner för sin son) i varma ordalag och med behov av försoning.
Vid nästa session en vecka senare kommer pappan och sonen hållande om varann och mamma bredvid. De vill inte släppa varann när de skall gå in genom dörren men blir tvungna för dörrhålet är för smalt för att rymma båda samtidigt
Det var en mycket berörande workshop som väckte tankar kring Minuchin men kanske mer C Whitaker. Dessutom fick jag bekräftelse på hur viktigt det är ha tillit till det vi kallar intuition och agera direkt ”på vinst och förlust”. Min erfarenhet är att det blir oftast vinst och det var tillfredställande att se det så genomarbetat av Noga med en sån envis tillit. Det var en workshop som visade på hur kunskap kan integreras oavsett den är gammal eller färsk och oavsett i vilken psykoterapeutisk domän kunskapen har sin källa.
Jag kommer lite sent till Eia Asen och en fullsatt workshop. Hans avspända förhållningssätt gör det lätt och intressant att lyssna. Han varvar humor med allvar så lättillgängligt och visar en video på ett interkulturellt familjemöte som ser ut som en miljöterapeutisk workshop där man sysslar med det mesta från samtal till matlagning tillsammans. Innan jag kom hade han tydligen berättat om sin uppväxt i Berlin och sin resa i sin egen familj och mellan olika kulturer. Vi såg också en video på hur ett multikulturellt möte kan starta upp med familjer från olika länder och kulturer samlade… fascinerande! En man från någonstans i Afrika iklädd i någon slags färgglad kaftan med tillhörande huvudbonad berättade om att han inte tyckte om att talade med främlingar i grupp om sina konflikter med sin tonåriga dotter som sitter i hans närhet. Andra i den helt nya gruppen reflekterar, han ger gensvar och börjar berätta det han inte tycker om att berätta… fler engagerar sig och gruppsamtalet är igång. Eia berättar om hur snart nyfikenhet och engagemang i varandras olika sätt att förhålla sig till sin kultur och medmänniskor tar över och bildar nya konstruktiva sammanhang. Jag undrar om, när och hur jag kliver ur psykoterapiramarna? De håller mig nog fast i sitt grepp mer än jag anar och krymper tillgängligheten till min kreativitet.
Jim Wilson visar sig vara en arbetande terapeut med uppkavlade skjortärmar och skotsk dialekt (uppväxt utanför Glasgow) och nu har John Burnham (som var trött och tråkig i ett tidigare workshop) blivit en glad och uppspelt moderator. Jim vill i denna workshop ägna sig åt frågor som: - Hur vi kan fortsätta arbeta när vi är trötta på de idéer vi använder eller när vårt tänkande har gått i stå. - Hur vi kan anstränga oss att utveckla vår stil som terapeuter och behålla tilltron till oss själva. - Hur vi kan finna stimulerande vägar där vi kan vidga vårt praktiserande bortom tröttande metodologiska och dogmatiska teorier. - Hur vi kan fortsätta berika vår repertoar med användbara metoder och tekniker.
Jim börjar berätta om ett uppdrag han fick genom socialtjänsten som handlade om en pojke i kanske tioårsåldern, som bodde hos en fostermamma och var mycket svår att kommunicera med, stum och otillgänglig. Pojken hade varit utsatt för övergrepp och misshandel av sin pappa. Kom till Jim första besöket tillsammans med fostermamman och handläggaren. Jim hälsade på dem i väntrummet och bjöd in pojken ensam till sitt kontor (terapirummet var obrukbart på grund av reparation). Han gick med in och Jim såg hur pojken glimmade till ögonen när han fick se Jims gitarr i ett hörn av rummet. Jim gjorde en gest: Vill du känna på den? Spela? Pojken nickade och började spela hängivet med lösa strängar. Det lät ju ”Allan” men han njöt. Efter en stund sa pojken att han ville att de skulle skriva en sång om fostermamman. Okey sa Jim och de satte igång att skriva. Så ville pojken att de skulle spela den för dem därute i väntrummet. Javisst, sa Jim gör det. Nej, du ska sjunga den och jag spelar, sa då pojken. Jaha, okey sa Jim… (vad har jag nu gett mig in på?).
De går ut till damerna. Jim berättar att de har skrivit en sång som de skall framföra. Jaha?? säger damerna. Så börjar de, pojken slår an på lösa strängar upp och ner, upp och ner … Jim sjunger deras sång och ger oss nu i workshoppen ett smakprov på deras förställning: Jag har en fostermamma jag har en fostermamma jag har en fostermamma och jag har bott där i fyra månader, jag har bott där i fyra månader...
Jim sjunger entonigt och säger till oss att han inte vet varför han sjöng så stereotypt men det stämde på nå’t sätt och var förresten inte så viktigt. Det viktiga var att han gick med på pojkens önskan att Jim skulle sjunga och pojken ”spela” och lade band på sitt behov att be pojken själv spela och sjunga sin text. Det uppstod ett möte mellan fostermamman, pojken och handläggaren som gjorde det möjligt att bygga vidare för pojken. För mig handlar det återigen om att gå utan för ramarna, vara lyhörd för det absurda som är tillfället som ges och det gäller att satsa omgående. Det finns inte tid för censur och det verkar som vi inte har särskilt mycket att förlora (utom vår fantiserade heder) men mycket att vinna.
I alla terapisessioner finns det en tyst och osynlig relation till den mytiska ”elefanten i rummet”. Denna elefant är en komplex närvaro som somliga terapeuter väljer att ignorera som irrelevant med tanke på mål och mening med sin behandling. Elefanten vägrar emellertid att bli betecknad, tämjd, kontrollerad eller ignorerad för den är fri, oförutsägbar, gäckande, ibland ödeläggande och farlig. Den trotsar reducering. Elefantens namn är ”Existens”. Mindfulness är det reflexiva tänkandets kapacitet vilket vi alla tar med oss till kreativitetens och levandets ekologi, där vi måste möta utmaningen med relationen till elefanten. Genom dess många och olika möjligheter söker vi bättre vägar till att vara deltagande observatörer i våra personliga, relationella och professionella liv; i undersökande av och svarande an mot våra emotionella liv och utmaningarna av lidande och nöd; i sökandet efter lycka, spontanitet och bevarandet av välmående. Mindfulness är ett fundamentalt instrument för mänsklig omtanke och medkänsla, alltså mer än bibehållen frivillig uppmärksamhet. Den är det grundläggande elementet i den existentiella systemiska dialogen. Mindfulness byggs och framkallas ur möten med det absurda, det förtryckande och det ängsliga – elefantens oförutsägbara kapacitet att störa ”mindfulnessens” sökande efter välmående och goda mellanmänskliga relationer. Skeenden på nivåer inom oss som vi inte har så god kontroll över; som ligger under vår medvetenhet; som vi inte kan uttrycka med ord… behöver vi terapeuter ta risken att utmana om vi i terapin vill uppnå andragrads-förändringar. Vi behöver stå ut med och inte bli låsta av att vi inte alltid har förmågan att reflektera kring / ha kontroll över, det som händer just för stunden.
Sammantaget gav kongressen mig ett ökat behov av att lyssna till våra sinnen samt en ökad tilltro till kommunikation på flera nivåer samtidigt. Jag själv har alltid levt i föreställningen att det existerar kommunikation mellan levande materia. Vi påverkas och påverkar utan att vi alltid har förmågan att formulera hur kontakten ser ut och vad den innehåller. Inte heller har jag funnit någon rimlig definition av begreppet levande. Lever vi efter kroppslig död? Upphör interpersonella dialoger efter vår död och övergår till dialoger som enbart existerar på våra inre scener där vi själva, var och en, står för regi, frågar och ger feedback..? Okey då, där drog jag väl iväg lite, men håll med om att det är en relevant frågeställning.
Nåväl, min övertygelse om att det krävs fallenhet, gedigen utbildning (teoretisk och praktisk) och en god portion livserfarenhet (privat och professionell) som bas för att våga ta risken att improvisera i den osäkra zonen innehållande under- eller omedveten kommunikation, fick under kongressen ytterligare bekräftelse.
De som inspirerade mig mest på kongressen var Noga Rubinstein-Nabarro, Israel; Jim Wilson, UK; Anne Öfsti, Diakonhjemmet Norge; John Hills, Tavistock London och Eia Asen, UK. Noga som utstrålade klassiskt systemiskt familjeterapeutiskt gediget kunnande, en familjeterapihantverkare som förmedlade hög tillit till undermetveten kommunikation, både i relation till den yttre scenen och sin privata inre scen. Hon uttryckte också en konstnärliga ådra och användandet av den. Jim Wilson väckte lusten hos mig att utmana impulsen att följa första intrycket, som ofta är ett ögonblick av signaler och lita på att processen leder oss konstruktivt om vi samarbetar med den. Anne Öfsti och hennes tankar kring hur terapeutiska systemet influeras av våra egna föreställningar om familjers och pars upplevelser och vikten av att räkna med den delen i arbetsprocessen. John Hills med sin metafor för den närvarande existensen som vi alltid måste räkna med, ta med och samarbeta med i vårt arbete som terapeuter. Eia Asen avviker med att inte benämna vår intuition och den undermedvetna kommunikationen utan jobbar på med det som faller honom in. Jag blir stimulerad av att han ger sig in i det han upplever viktigt på det sätt som verkar vettigt och rimligt i sammanhanget oavsett det är PC i den terapeutiska kontexten eller ej.
Jan Forsberg |
|
