|
|
När styvföräldrarnas kärlek får rum.
StyvfamiljenUnder det senaste seklet har familjeombildningar skett med olika syften. I slutet av seklet ombildades i huvudsak familjer av helt andra orsaker än när seklet var ungt då omgifte så gott som alltid var ett sätt att sörja för efterlevande barns uppväxt. Det var således änkor och änklingar som gifte om sig. Man skilde sig inte av bristande lust eller kärlek.
Prefixet ”styv” går tillbaka till medeltidsengelskans ”steop” som står för berövad. Berövad syftar här på ett barn som vanligtvis förlorat en förälder genom dödsfall. Den dominerande orsaken till omgiften var maka/makes dödsfall i det tidigare äktenskapet.
Skilsmässolagar nämns redan i Bibelns femte Mosebok. Där läser vi att mannen har rätt att skilja sig om hans kärlek till sin maka tryter: Om en man har tagit sig en hustru och varit tillsammans med henne och sedan finner något motbjudande hos henne och inte vill ha henne, skriver sedan ett skilsmässobrev, överlämnar det och låter henne gå… (GT, 5 Mos 24:1)
Samt en lag som skyddade mannens släkts fortbestånd: Om två bröder bor tillsammans och den ene dör utan att lämna någon efter sig, skall änkan inte gifta om sig med någon utanför släkten, utan hennes svåger skall ligga med henne, han skall ta henne till hustru och göra sin svågerplikt mot henne. Den förste son hon föder skall räknas som den döde broderns så att hans namn inte utplånas i Israel. (GT, 5 Mos 25:5)
I västvärldens nutida kultur, även med hänsyn till olika etniskt ursprung, ser målen med omgifte annorlunda ut. Våra utvidgade möjligheter att som ensamboende förälder med hjälp av nuvarande lagstiftning ekonomiskt klara av försörjningsbördan efter en skilsmässa har ökat våra möjligheter att välja ny partner efter olika behov och målsättningar.
Styvfamiljen i Sverige I Sverige finns det 1,2 miljoner familjer med barn som är 21 år eller yngre. 69 % av alla barn under 17 år lever i traditionell kärnfamilj och nära 7 % i styvfamilj eller så kallad ombildad familj (Margareta Bäck-Wiklund 2003).
40 % av alla omgiften slutar med skilsmässa efter 4 års äktenskap (Visher & Visher 1982). Detta i USA men enligt ”Leve styvfamiljen” (Joelsson 1988) kan den siffran hålla även i Sverige.
Vid sekelskiftet var 13 % av äktenskapen omgiften, fortfarande enbart änkor och änklingar. 1987 var 30 % av giftermålen omgiften, nu till största delen av skilsmässoorsak (Gitt Rosander Gerhardsson 1991). Samma år upplöstes 69 % av alla äktenskap genom skilsmässa och 31 % genom dödsfall (Levin 1994).
Styvfamiljen på familjerådgivningenDe styvfamiljspar vi möter på familjerådgivningen ger ofta uttryck för brist på utrymme för den vuxna kärleken. Paren uttrycker önskemål om att finna stimulans och lust. När det saknas upplever de sig inte som goda föräldrar och barnen blir lidande.
Utifrån parens berättelser har vi försökt få en uppfattning om styvfamiljens behov och möjligheter. Kunskapen om detta har växt fram dels genom mitt och mina kollegors kliniska arbete med styvfamiljer, dels i handledningsdiskussioner. Kunskap har också växt fram i seminarier och kongresser inom familjeterapiområdet samt under studiedagar för kyrkans familjerådgivare där styvfamiljen och dess behov stått i fokus.
Utifrån dessa olika perspektiv ser vi behov som blivit speciellt tydliga. Behoven kan handla om att hantera sin känsla av skuld för att ha utsatt sitt barn för splittring av ett självklart familjeliv. Det kan också handla om skuld för att ha satt sitt barn i en osäker och för barnet oönskad tillvaro. Vi ser behov hos föräldrar att finna möjligheter för barnen att ge uttryck för sorg och ilska för att finna harmoni i styvfamiljen. Att känna sig respekterad av den andre partnern trots att man inte kan älska dennes barn lika mycket som sina egna är ett starkt behov liksom att någon normaliserar ”otillåtna” negativa känslor man som styvförälder kan ha inför sina styvbarn. Till sist finns behov av att skapa utrymme för att stimulera och bevara kärleken i den vuxna parrelationen.
Med bakgrund av ovanstående behov väcktes tankar kring att anlägga ett salutogent perspektiv på styvfamiljens situation. Kan familjerådgivare ha glädje av att veta något om "välfungerande" styvfamiljers sätt att hantera de behov och svårigheter som uppstår i det vardagliga livet? Denna frågeställning blev basen för min undersökning.
Från problemorienterat till resursorienterat Då jag började planera projektet om hur styvföräldrar lever sina liv dök dessa behov och svårigheter upp. Kan vi leva gott i ett liv som är avvikande från gängse familjemönster i vår kultur? Kan kärnfamiljen ersättas med en ny form? Är det etiskt försvarbart att av enbart kärleksbehov ombilda familjer?
Fokus i min undersökning ligger på hur fungerande styvfamiljspar hanterar sin relation. I vårt nutida samhälle finns idéer om att kärleken mellan de två vuxna i familjen måste vara levande och i sig generera mening, energi och lust, inte minst till att vara föräldrar tillsammans. Ett gott styvföräldraskap genererar god miljö för familjens barn…
Mina tankar hade från att vara problemorienterade, orienterat sig mot resurstankar och mitt syfte med studien blev att undersöka hur välfungerande par i styvfamilj hanterar sina liv.
Jag valde att intervjua 5 par, där varje intervju skulle ge rik information inom det speciella området samt lyfta fram parens upplevelser.
Det visade sig när jag studerade intervjuerna att styvbarnen ofta var i fokus i parens berättelser och då på ett stimulerande sätt. Även om paren inte uttryckligen sa att styvbarnen är en hälsobringande faktor gav intervjumaterialet mig en klar uppfattning av att det öppna samspelet mellan barn och styvföräldern är närande.
Tillsammans med denna frågeställning bildade jag utifrån min forskningsfråga följande sex påståenden.
I den välfungerande styvfamiljen ger man utrymme för individuella behov samt ger respekt och förståelse för hur dessa uttrycks. Man skapar utrymme och tid för paret. Man stöttar varandra i konflikter med barnens andra föräldrar. Man bejakar kvinnans behov av att förstå och ta kontakt med sin partners barns mor. Man bildar nytt gemensamt hem för sin styvfamilj. Barnen verkar ge näring åt kärleken.
Utrymme för individuella behov samt respekt och förståelse för behovens uttryck. Inte oväntat vägde detta område så tungt att paren ansåg det som ett av de viktigaste behoven som måste tillfredställas.
En styvmamma lyfter fram en önskan om bättre balans mellan sig och sin make vad gäller deras privata zoner. Hennes make hade förlorat hela sitt umgänge vid sin skilsmässa och för bådas skull lade hon ner mycket arbete på att stötta sin man i att bygga upp en ny egen vänkrets.
En kvinna uttrycker att förutsättningarna för ett fungerande samliv är att inte känna sin ställning hotad av sin partners barn samt få respekt och utrymme för att uttrycka det som känns svårt. Att behålla delaktighet och känsla av närvaro i styvfamiljen underlättas med att vara uppmärksam på när man som förälder börjar tänka i revir. Det får lätt den andre att känna sig utanför. Att agera från den privata zonen till den gemensamma upplevs stärka styvfamiljen.
Paren berättar att erfarenheter från den tidigare relationen underlättar kompromisser och att lägga mer av svårigheterna till gemensamma zonen för att hanteras tillsammans. Skapa utrymme och tid för paret. Fyra av paren uttrycker nödvändigheten av fredad zon för sin parrelation. Man kan se det som att ”tanka” energi genom att bekräfta varandra i sin ömsesidiga kärlek. Parens berättelser stöder antagandet i tidigare forskning att behovet är större i styvfamiljer än för föräldrapar i kärnfamiljer att skapa utrymme för mer ”vuxentid” tillsammans. ”I styvfamiljen finns det fler spänningar än i de flesta kärnfamiljer och det leder till att sammanhållningen mellan makarna förefaller speciellt viktig och också svårare att uppnå och upprätthålla” (Visher & Visher 1982).
Att leva under de påfrestningar som styvfamiljen kan innebära, kan leda till förvirrade positioner och otrygghet som en följd av gränsöverskridning mellan vuxen/barn positioner. ”Makar söker tröst hos barn när de inte finner gensvar hos varandra” (Liljeström & Kollind 1990). Med tanke på styvfamiljens förutsättningar för välmående tycks det vara nödvändigt för de vuxna att vårda sin parrelation.
Några par berättar om den absoluta nödvändigheten av att skapa barnfritt utrymme för de två vuxna men också om hur förfärligt det är att det måste vara så. Andra par ser det som en bonus att få mer tid där de vuxna får rå om sig själva.
Stötta varandra i konflikter med barnens andra föräldrar. I förstagångsförhållandet får de flesta par en tid där de kan utveckla och bygga sin tvåsamhet i fred. När de sedan får barn kan de på den grund de skapat tillsammans utveckla och skapa nära relationer till sina barn. Visher & Visher (1982) skriver om en av svårigheterna i styvfamiljer: ”Eftersom styvföräldern inte bytt blöjor på styvbarnet, inte burit det av och an under de första nätterna, inte följt varje stapplande steg och hört varje nytt ord, börjar styvföräldrarelationen utan de djupa känslor man har för de biologiska barnen”.
Paren i rapporten uttrycker att det kan vara en mycket svår och krävande uppgift att stötta sin partner när hon eller han befinner sig i låsta aggressivt laddade situationer med sina barns andre förälder. Detta samtidigt som de intervjuade paren säger och agerar som att det är en självklarhet att stötta varandra i dessa svårigheter som inte bara berör barnens förälder utan också dessa barns styvförälder.
Parens berättelser visar på att det krävs en stor portion av kärlek, förståelse, empati och förmåga att hantera sin egen svartsjuka för att kunna vara det stöd för sin partner som krävs i den ombildade familjen.
Bejaka kvinnans behov av att förstå och ta kontakt med sin partners barns mor. Det har visat sig i tidigare forskning att intensiv diskussion mellan makarna om mannens före detta hustru har lett till ökad närhet i styvfamiljparens relation (Sabelström 2000).
Denna studie ger ytterligare belägg för detta. Kvinnornas berättelser i studien markerar vikten av att lära känna och begripa sig på sina styvbarns mor. Också en strävan efter att uppnå ett gott förhållande till henne. En styvmamma: Han har varit så förälskad i henne så han har fått ett barn tillsammans med henne. Så jag menar hon har liksom goda sidor även om hon kanske inte valde att visa dom de första gångerna vi träffades. Jag måste liksom komma igenom den här isen på nå’t sätt och det är lika bra att göra det från början det är ingen ide att vänta tre år liksom… Kvinnorna uttryckte även behov av att bringa klarhet i vem som lever med vem, bryta isen och därmed gå vidare i livet och komma ur svartsjuka och konkurrens.
Tidigare forskning visar också att intensiv diskussion med kvinnan om hennes relation till sin före detta sammanföll med en låg närhetskänsla i parets relation (Sabelström 2000). I parens berättelser fick jag inget belägg för att det skulle vara så hos de par jag intervjuade, om man inte kan tolka tystnad som ett belägg för det. Männen berörde inte det området spontant utan visade istället ett engagemang i sina kvinnors behov av att tala om männens före detta.
Det talar för behov inte bara hos kvinnorna utan även hos männen att tillsammans med sin nuvarande partner reflektera över sin före detta relation, som en hjälp att markera sina val och på det sättet göra dem tydliga och manifesta.
Som en styvpappa uttryckte det: …och det känns ju bra och att våra val är tydliga och att vi markerar det för varandra och inte backar för det.
En styvpappa hade tankar om att mammor oftare är mer förälder än pappor och därför behöver mer förståelse: …sen är det väl så här att i en krissituation rent generellt så tror jag att en mamma är mer ofta förälder än en pappa över sina barn, dom liksom tar hand om mycket mer. Därför är det mycket svårare för Lisa att acceptera Cecilia än för Leif att acceptera mig.
Paren i studien visar att samtalen kring mannens barns mor leder till en större tillit i det nya förhållandet.
Bilda nytt gemensamt hem för sin styvfamilj. Alla paren har lagt stor vikt vid att skaffa ett nytt gemensamt hem som ett sätt att markera och bygga det nya gemensamma livet tillsammans. ”Bobyggandet”, ”nästbildningen” är centralt för familjebildningen. Det kan alla bosättnings- och möbelfirmors lysande storhet på marknaden bekräfta. Vi handlar otroliga mängder heminredning och tillfredställer våra behov genom TV-program om heminredning och mängder av nyskapade tidskrifter om heminredning, gör-det-själv, förnya ditt badrum, sköna trädgård, sommartorpet... Det är utom allt tvivel att en stor del av vår livsmening, livskvalitet ligger i att ha ett hem, ett näste, ett bo…
Det är alltså inget oväntat att samtliga styvfamiljspar jag intervjuade upplevde det som angeläget för deras välmående att skapa ett gemensamt hem. En viktig del i parets välmående var att det skulle vara ett hem som för båda parter inte var kopplat till den ene eller andres före detta relation.
Barnen i styvfamiljen verkar ge näring åt kärleken. Hur jag än strävade efter att fokusera på områden om hur paren hanterar sin relation på ett hälsobringande sätt envisades samtliga par med att åtminstone halva intervjutiden samtala om hur de har försökt finna lösningar på låsta situationer i styvfamiljslivet. De hade också behov av att berätta om de problem och svårigheter de ställdes inför i samband med att de flyttade samman och bildade sin nya familj.
Att den vuxne får utrymme att tillfredställa sina behov av att ha omsorg om de barn som finns i styvfamiljen tycks vara en stor del av det som ger stimulans och mening i styvföräldrarelationen. En styvmamma: Det var viktigt för mig att inte tvinga mig på Kajsa, hon fick komma till mig, och när hon gjorde det så har jag liksom alltid vart lika öppen mot henne som mot Jonathan och lika kramig och.. och hon har fått komma till mig. Jag vet inte vad jag gjorde… det var mer att så fort hon gjorde en antydan till att komma till mig så var jag öppen för det, jag vet inte om jag gjorde nå’t särskilt så…
I intervjuerna har paren givit uttryck för det viktiga i att partnern ställer krav på jämställdhet vad gäller mandat att sörja för barnens väl och ve. Paren beskriver också barnens behov av omsorg från sin styvförälder och att det är ett ömsesidigt beroende som om det blir tillfredställt gynnar den vuxna parrelationens välmående. Det väcker dessutom hos mig tanken att behovet av omsorg hos styvföräldrarna om styvbarnen skulle kunna stå för att styvbarnens existens ger näring åt den vuxna parrelationens kärlek. En styvmamma: Jag tror att man måste ge Maria chans att få vara med sin mamma och pappa ensam nå’n gång ibland. Att de får gå på bio ibland de tre, gå på Liseberg nå’n gång ibland, att äta middag nå’n gång tillsammans. … alltså jag tycker väldigt mycket om Maria och jag förstår att det är en väldigt skön stund för henne och det är ingen stor uppoffring för mig, det är inte det. Om man jämför vad uppoffringen är med glädjen för Maria så är det ett enkelt val. Nu kan jag till och med dela med mig litegranna och putta på Mikael att göra nå’t med Maria och hennes mamma. Samtalen gav mig också en känsla av att paren upplevde att ta ansvar som vuxen för sina styvbarn var en del av byggandet av det nya livet efter separationen. Som en styvpappa uttryckte det: Den gemensamma ideologin är att styvföräldrar måste släppa in varandra i beslutsprocesser rörande styvfamiljens barn för att familjelivet skall vara gott och hanterbart. Styvfamiljens välmående berikas och är beroende av att det vuxna ansvaret går hand i hand med tillfredställande av känslomässiga behov.
Vad kan vi familjerådgivare lära oss av studien? Det centrala i familjerådgivaren/familjeterapeutens hantverk är att lära sig skapa ett dialogbefrämjande rum där familjemedlemmarna både kan berätta och lyssna med den respekt och ödmjukhet inför varandra som dialogen kräver. Ett genomgående mönster hos de par jag intervjuade var att de visade upp en förmåga att vara i dialog med varandra. De förmedlade även känslan av att vara i ett sammanhang som gav dem tillfredställelse och tro på en meningsfull framtid tillsammans. Intervjuerna gav en bekräftelse på att dialogskapande samtal mellan styvföräldrarna är en viktig ingrediens i ett välfungerande förhållande. Ett sätt att ta tillvara och fokusera på den meningsbärande energin vore att öka vår strävan och bli mer idoga i att bjuda in barnen i styvfamiljen till våra terapisessioner på familjerådgivningen. Samtliga områden som paren lyfte fram som viktiga för styvfamiljens välmående var egentligen ”barntillåtna” och kan hanteras och processas utanför det ”äktenskapliga sovrummet”. Barnens närvaro i terapirummet tillför inte bara en ökad möjlighet för terapeuten att förstå parets och familjens system, processer och struktur utan verkar med sin närvaro tillföra meningsfull näring till de vuxnas relation.
Ett annat område som jag vill lyfta fram är kvinnornas behov i paren att engagera sig i sina mäns barns mödrar. Att se det som ett utryck för tvivel kring mannens kärlek och val av levnadspartner kan vara frestande i en terapisession på familjerådgivningen där paren befinner sig i låsta konflikter och ibland i svåra förtroendekriser. Detta tvivel hos kvinnan framgick inte i parens berättelser. Däremot gav kvinnans engagemang en bild av omtanke om sin nya familj och om sin nya kärleksrelation. Kvinnans engagemang tycks tillföra relationen mening och god utveckling vilket också styrks i tidigare forskning (Sabelström 2000).
Berättelserna väckte intresse hos mig att utforska mannens frånvaro av motsvarande engagemang i sin partners barns förälder. Finns den frånvaron av engagemang hos mannen även i styvfamiljer som besöker familjerådgivningen eller har det i dessa förhållanden varit intensiva diskussioner med kvinnan om hennes relation till sin före detta och som enligt Sabelström (2000), skulle ha lett till låg närhetskänsla i parets relation? Slutligen vill jag framföra reflektioner jag fick av ett par efter att de läst utskriften av deras intervju: Sammanfattningsvis tror vi liksom framkommer i intervjun att det är viktigt att inte försöka uppfylla några förutbestämda mallar gällande roller utan i den mån det går handla efter personlighet och intuition samt att försöka visa generositet gentemot partnern och stötta dennes egen relation till barnen. Det är nog också viktigt att våga tala om att det ibland är svårt och acceptera att banden oftast inte blir lika starka som till biologiska barn eller till barn som man haft kontakt med sedan tidig ålder.
Jan Forsberg Leg psykoterapeut, familjeterapeut Referenser
|
|
